Låt världen bygga ett nytt Haiti

Haiti
ur en bahá’í-troendes perspektiv

Vår planet har drabbats av många naturkatastrofer, och den på Haiti är inte den sista. FN har sagt att jordbävningen på Haiti är den värsta katastrof, som inte har orsakats av människor, sedan Förenta Nationerna bildades 1945.

Men Haiti-katastrofen kanske är den första där ledarna för jordens länder samfällt kan göra någonting för att effektivt hjälpa de drabbade. Vi lever nu i en tid med världsomspännande, snabba kommunikationsmedel, medicinska, vetenskapliga och tekniska landvinningar samt arenor där ledare och experter på alla områden kan mötas, planera åtgärder, sätta upp en agenda och sparka igång program. Mänskligheten, alla länder, kan förenas i ett jätteprojekt för att rädda Haiti.

På Haiti är de flesta oskadda fortfarande i chocktillstånd. Men mycket snart kommer Insikten. Insikten om att alla i familjen är döda,  och att – om man är en av dem som haft turen att ha ett jobb – inte längre har någon arbetsplats.

Min familj är död, släkten är död eller försvunnen, mina vänner likaså. Jag har ingenstans att gå. Jag kan inte hitta ruinerna av mitt hus, jag hittar inte ens min stadsdel och de vägar som gick där. och mitt hus kommer aldrig att återfinnas. Mitt jobb är borta, ja hela arbetsplatsen är försvunnen, liksom alla mina arbetskamrater. Det finns inte kvar någon som helst infrastruktur. Och under rasmassorna ligger hundratusentals döda. Deras själar har gått in i Härligheten, men deras ruttnande kroppar kan orsaka epidemier som dödar ytterligare hundra tusen.

Så fort universella lösningar på mänsklighetens och vår planets problem kommit på tal har en egendomlig viljeförlamning inträtt. Kanske har jordbävningen i Haiti skakat loss mänskligheten ur dess viljeförlamning?

Det mänskligheten samfällt kan göra är att evakuera alla överlevande från Haiti. Det handlar om drygt 8 miljoner människor, om inte situationen hinner förvärras. De skadade bör opereras och få vård av läkare och sjuksköterskor från hela världen på lasarettfartyg som förläggs strax utanför Haitis hamnar.

Haitierna bör därefter fördelas familjevis på jordens länder och ges några års fristad. Under denna tid ska en enad mänsklighet bygga upp ett nytt Haiti. Rasmassorna, bråten och jordansamlingarna ska fraktas bort och de döda ges en värdig begravning på minneskyrkogårdar. Därefter ska nya städer byggas, med jodbävningssäkra bostadshus, skolor, sjukhus, arbetsplatser, fabriker, stadscentra. Man ska utgå från Haitis inneboende resurser och bygga för ett framtida välfärdsland. Ett högteknologisgt kunskapssamhälle ska ersätta det råvaruexporterande Haiti som var det fattigaste landet på västra halvklotet. Samtidigt startas utbildningsprogram för alla haitier som fått en fristad i andra länder, och utbildningarnas mål är att haitierna ska kunna ta sitt nya Haiti i besittning när de flyttar tillbaka.

Om mänskligheten klarar detta kommer vi att kunna förlåta oss själva och gå en ljus framtid till mötes.

Om mänskligheten klarar att samfällt sträcka ut sina hjälpande händer till haitierna, om mänskligheten verkligen klarar detta i full enighet, kan vi förlåta oss själva för de två världskrigen och alla andra krig, förlåta oss för att ha utrotat hela eller delar av olika folkslag, förlåta oss för att ha gjort varandra så illa och för att allvarligt ha förstört vår planets hälsa. Om mänskligheten klarar detta så är framtiden ljus, ett av de avgörande stegen mot den nyfödda tidsålder av enhet som både ledare och vanliga människor måste resa sig för att axla. Om inte så är denna katastrof för haitierna bara en i raden av de katastrofer och olyckor som kommer att fortsätta att förfölja mänskligheten.

Detta låter som ett förmaningstal av Bahá’í-trons grundare Bahá’u'lláh (1817-1892), och det är det också. Vad annat än upprepade skärseldar kan svetsa samman de enheter som är beståndsdelarna i dagens materialistiska pseudo-civilisation till integrerade delar i morgondagens högtstående världscivilisation?

Nationalismen är mänsklighetens största problem

Kanske räcker det inte med två världskrig. Kanske måste vi uthärda en klimatkatastrof också? Då kanske vi äntligen få en identitetsförskjutning där den nationella identiteten underordnas den globala, och en global identitet där mänskligheten blir redo att frigöra sig från nationella egenintressen för att i första hand se till mänskligheten som en helhet.

Berlinske Tidende recenserar klimattoppmötet i Köpenhamn så här:

”Toppmötets förtopp var så farsartat att man under tiden det pågick var tvungen att fråga sig om det överhuvudtaget gått upp för FN:s medlemsländer hur allvarlig situationen är. Under toppmötet upplevde vi en nationell egoism som hör hemma i en annan tid, kryddad av ett FN-system som är så svårmanövrerat att folk med onda avsikter kunde utnyttja det till det yttersta för att sabotera mötet.”

Det finns alltså ingen enhet, ingen konsensus. Ändå menar andra bedömare att det är konsensustanken det är fel på:

”Den svaga klimatöverenskommelse som blev resultatet i lördags av två veckors intensiva förhandlingar i Köpenhamn visar sårbarheten i ett system som bygger på konsensus – samstämmighet – och kan ge FN en svagare roll framöver, menar bedömare. (…) FN-beslut måste normalt fattas med enhällighet. (…) Enhällighetsregeln hade dock kunnat helt strypa konferensen, och bara genom att låta ett mindre antal i toppledare hamra fram en sluttext kxmde FN förhindra ett totalt sanunanbrott. (TT-AFP-REUTERS i Västerbottens-Kuriren måndagen den 21 december 2009).”

Det är dessutom svårt att förstå vilken framtid de demonstrerande massorna utanför toppmötesområdet vill ge till sina barn och barnbarn. Förstår de inte att globalisering i sig inte behöver vara något ont? Det handlar inte om att ett tiotal jättelika företag ska ta makten över jorden, utan att var och en av oss blir världsmedborgare i stället för nationalister. Tyvärr verkar inte demonstranterna vara intresserade av att utrota nationalismen inom sig själva, och stödja de ledare som ändå försöker hitta lösningar genom att träffas, i Mexico nästa gång. Det är lobbyisterna med sina särintressen som är den verkliga fienden, om det nu finns någon.

Vi har för länge sedan passerat måttlighetens gränser. Idag, på julaftonen 2009, läser jag i en debattartikel skriven av Eva Christina Nilsson, generalsekreterare för Svenska missionsrådet:

”Jag har lärt mig att jag sällan kan – eller vill – agera helt på egen hand. För de utmaningar jag ser är inte mina egna problem. Det är hunger och klimat, utmaningar som kräver global samverkan. Som kräver politiskt mod och visionen om ett samhälle och ett jordklot där alla får plats. Ett givande och ett tagande. Inte egoism och misstänkliggöranden, utan en insikt om behovet av ömsesidighet.”

Det låter som ett citat från någon bok om den framtida världsordning som Gud uppenbarade för Bahá’u'lláh. Hur många gånger har jag läst något liknande? Tusentals gånger? Om det bara hängde på detta skulle vi fördubbla antalet bahá’íer i Sverige. Det finns idag många som definierar nationalismen som ett problem, som ett av mänsklighetens största problem. Men bahá’í är ju även en religion. Det kan vara svårt att ta till sig att en iranier på 1800-talet spred Guds budskap till dagens människor, oavsett om man tror att Maria födde en son åt Gud, att Muhammad var den siste profeten eller om man är ateist och humanist. Men att det globala tänkandet måste ersätta det nationella borde alla vara överens om, även de demonstrerande massorna som ville framföra vad de nu ville framföra till världens ledare.

Jag, som är bahá’í-troende, ser tyvärr hur det som Bahá’u'lláh varnade för åren 1867 – 1870 håller på att ske. ”Civilisationen, kommer om den tillåts överskrida måttlighetens gränser att förorsaka människorna stor olycka”, skrev Bahá’u'lláh. Det som man då mest fruktade var krig som var ännu större än de som begränsades till en kontinent, som napoleonkrigen. Men givetvis är en rovdrift på planetens resurser också att överskrida måttlighetens gränser. Med råge.

”Den tid måste komma då det tvingande behovet av att hålla en bred, allomfattande sammankomst av människor kommer att allmänt inses. Världens härskare och konungar måste bevista den och måste, då de deltager i dess överläggningar, överväga de vägar och medel som kan lägga grunden för världens Stora fred bland människorna. En sådan fred kräver att stormakterna beslutar sig för att inbördes fullt försonas, så att lugn kan skapas för jordens folk.”

Det är som bekant stormakterna som gör FN tandlöst. Och i FN:s säkerhetsråd – det verkliga maktorganet – sitter de nationer som vann 2:a världskriget och det räcker med att ett av länderna lägger in sitt veto så blir ett förslag eller en åtgärd aldrig genomförd. Den största supermakten, USA, kan förstås strunta i FN och dess säkerhetsråd och invadera länder i alla fall.

Enligt bahä’i-tron är den närmaste framtiden för mänskligheten mörk och svår och det upplever vi varje dag, men i ett längre perspektiv är den ljus. Man talar om en ny guldålder för mänskligheten, en ny civilisation, en global civilisation, där folken är förenade i sina strävanden att läka planeten och mänskligheten samt stoppa alla krig en gång för alla. ”Den dagen närmar sig, då Vi skall ha vecklat samman världen och allt som finns däri och ha vecklat ut eri ny ordning i dess ställe”, skriver Bahá’u'lláh, liksom ”Så starkt är enhetens ljus, att det kan upplysa hela jorden”.

En sådan enande process är svår och långsam och kan ligga många århundranden framåt i tiden. Olle Åhs, som gick bort 2008, skriver: ”frågan är om vi inte faktiskt behöver genomlida svåra prövningar för att acceptera en sådan identitet. Det skulle i så fall fordra att vi skapade en världsfederation och en världsregering av människor som såg planeten som en enhet – politiker som tänkte i första hand i globala termer.”

Sorgligt nog är den övergripande ideologin på vår planet att varje nation med politiker och företag i samverkan ska konkurrera med andra nationer vars företag stöttas av dessa länders politiker. Det finns 150 länder med 150 näringslivsministrar med 150 Saab-företag att rädda. Faktum är att företagen har kommit längre med globaliseringen än politiker och vanliga människor. Coca Cola och MacDonalds är globala företeelser, och kanske är det därför som ordet ”globalisering” är ett fult ord för många unga människor.

Trots allt verkar det som att vi är på väg, att det finns ett embryo till global identitet och att människor faktiskt upptäckt att inget land är en isolerad ö som för handelskrig och en massa annat mot andra isolerade öar. Det finns ett unionsbyggande på kontinental nivå, med EU som förebild, att lära sig framgångar och misstag av. De till synes oöverstigliga utmaningar vi står inför vad gäller klimat och miljö, pandemier och multiresistenta bakterier kan också ses som ett slags stimuli till gränsöverskridande, internationellt samarbete, även om dödsskuggans hand kommer att vila över oss människor i flera århundraden. Bahá’í-uppfattningen är att det kan krävas hot om nästan total utplåning för att mänskligheten ska samlas under enhetens tecken. Men hela mänskligheten kommer inte att utplånas, enligt Bahá’u'lláhs uppenbarelse. De till synens oöverstigliga svårigheterna kommer att lära varje bation att den inte klarar sig själv. Alltså kommer nästa steg i utvecklingen att förverkligas: en global civilisation.

För 8000 år sedan levde alla människor i jägar- och samlarsamhällen. Den genomsnittliga tid en människa arbetade per vecka var mindre än 20 timmar. Sedan lärde sig mänskligheten undan för undan djurhållning och jordbruk, och blev bofasta i stället för nomader. Denna förändring förlängde avsevärt arbetstiden, men också risken för överfall och plundring, och snart utsågs personer med en god förmåga att förutse risker och planera försvar till hövdingar. Dessa fick de jägare som givetvis ännu fanns kvar att använda som en styrka som kunde försvara jordbrukare och boskapshållare. ”Soldaterna” var förmodligen bara soldater på deltid.

Vi vet att dessa samhällen blev gradvis allt större och hövdingar blev storhövdingar och så småningom kungar. Några av dem röstades fram, men ganska snart blev kungamakten ärftlig. De första stadsstaterna uppkom i Främre Orienten under den tidiga bronsåldern. De mest välkända stadsstaterna –  Lagash, Nippur, Ur och Uruk – fanns i det forntida Mesopotamien där Sumererna levde i olika stadsstater för 5000 år sedan. Majoriteten av världens folk har gått igenom denna utveckling under slutet av stenåldern eller under bronsåldern. Nästa steg var sammanhållna kungariken med småkungar eller feodalherrar som styrde i provinserna. Bönderna var livegna; de fick ett stycke land att odla för sin egen försörjning, men var i första hand skyldiga att arbeta på feodalherrens stora ägor. De fick inte flytta och arbetade mellan 60 och 70 timmar i veckan. De kunde också tvångsrekryteras och tvingas ut i krig som de inte förstod vad det handlade om. I Europa fick vi ett lapptäcke av områden som hade ärvts av den ene eller andre kronprinsen. Spaniens kung regerade exempelvis Spanska Nederländerna (Belgien). De stora sjöfarande länderna – Portugal, Spanien, Holland, England – byggde imperier genom att beslagta länder runtom i världen med lägre teknologisk utveckling och döpa om dessa länder till kolonier. Sedan ledde den teknologiska utvecklingen fram till industrialiseringen, och alltfler fattiga människor från landsbygden flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna.

Nationalismen – som alltså är den kraft som idag hindrar globala lösningar på mycket allvarliga problem – uppstod i samband med de amerikanska och franska revolutionerna. Dessa nationers erkännande av mänskliga rättigheter gjorde att människorna i staten blev medborgare, inte bara undersåtar, med rättigheter och skyldigheter. Problemet för staterna var att nya idéer och nya ideologier utmanade statens makt. Därför behövde staterna någonting som kunde få folk att fortsätta vara lojala mot staten. Lösningen blev just nationalismen. I det nationalistiska åtgärdspaketet ingick att skapa enhetliga språk, gemensamma kulturella högtider, betona gemensam historia och skapa sammanhållande nationella symboler som t ex nationalsånger, flaggor, representation vid idrottstävlingar, osv. Nationalismen var en lyckad ideologi som bidrog till att nationerna Tyskland och Italien kunde skapas. Men sedan Sovjetunionens sönderfall och kommunismens tillbakagång har alltför många nya nationer skapats. Enbart Jugoslavien delades i sex nya nationer.

Bahá’u'lláhs lösning är att en överstatlig nivå tillskapas med parlament, regering, högsta domstol, försvar, myndigheter, lagstiftning och ekonomiskt system. Detta måste ske frivilligt, men kanske som ett resultat av att nationalismen fört oss till kanten av ett stup. Fortsätter den nuvarande negativa utvecklingsspiralen till slut leder till att mänskligheten har att välja mellan undergång och utplåning å ena sidan och ett Jordens Förenta Stater å andra sidan. Nationerna måste underkasta sig därför att människornas behov av enhet, samgående och sammanhållning är äkta och inte bara en läpparnas bekännelse.

Världens länder måste underordna sig!

Ssamplat!

Ja, vi bahá’íer i blir nu, precis som Västerbottens-Kuriren rapporterar ett lokalt samfund som ingår i Svenska bahá’í-samfundet, som i sin tur är en del av en religion som är spridd till världens alla länder. I stort sett. I det alltmer ateistiska Europa är inte bahá’í någon stark tro, men i takt med att de större, äldre religionerna håller på att vittra sönder kanske bahá’í kan göra sig gällande. Tidigare har vi gått under beteckningen ”ideell förening” lokalt, varför vet jag inte riktigt. Det har i alla fall inte med pengar att göra, för både de lokala, de nationella och det Internationella bahá’í-samfundets verksamhet finansieras enbart med medel från samfundsmedlemmar.

När man läser debattartiklar om exempelvis hur svårt det är att i t.ex.klimatfrågan att omsätta vetenskap till politik, slås man av att det saknas en faktor i resonemanget. En gemensam tro på någonting.

Som det är nu så finns det ett politiskt spel inför de politiska ledarnas träff, som denna gång handlar om koldioxidförhandlingar och som genomför i Köpenhamn.

Presidenter och premiärministrar har varit utsatta för en ganska intensiv lobbying redan innan de kommer för att diskutera klimatfrågor och växthuseffekt. Vetenskapsmännen är inte heller överens, och även dessas verksamhet finansieras av olika intressen. Den enda lösningen på sådana problem är att mänskligheten går samman för att enade ta sig igenom alla problem som väntar.
En av de allra äldsta religionerna, den numera nästan utdöda zoroastrismen, betonade starkt ekologin. Enligt asha, den rätta ordningen, att leva ”ärligt, att öva barmhärtighetr, att vara renlig  och undfly allt som besmittar, att bruka jorden med varsamhet, att som en förälder sörja för boskapen och som en 100-procentigt trädgårdsmästare bidra till balansen i naturens växt- och djurvärld. Att förstöra den prakt som Gud skapat hörde till det onda, som Zoroastersammanfattade i termen drug: lögn, oordning, kaos, konflikter, rovdrift på naturen, att som en full trädgårdsmästare, ovillig att lära sig någonting, förstöra naturen och på sikt hela planeten. Rovdrift var möjlig redan då, även om det går betydligt snabbare idag. Det viktiga med Zoroasters asha var att människan alltid sågs som en del av den goda ordningen. En lösning där människorna stod utanför ekologin var ingen lösning utan en lögn. Zoroaster hade också den fulla insikten att det är möjligt för människan att förstöra hela sin värld oåterkalleligt.
Bahá’í är en religion som föddes tämligen blödande i mitten av 1800-talet i det shia-muslimska Iran. Ordet bahá betyder just prakt, och syftar på den prakt som Gud skapat och på den översinnliga prakt som Skaparen i sig är.

Bahá’í har hela tiden varit en framåtsyftande religion. Det finns faktiskt en manual för hur mänskligheten ska ta sig igenom de stålbad som väntar. Lösningarna beskrivs ganska ingående i böcker som ”Civilisationens förnyelse”, som man kan beställa via Svenska bahá’í-samfundets hemsida, och det handlar i stort sett om att skapa en demokratisk världsstat med parlament, regering och myndigheter som står över de nationella. Om FN vore ett sådant organ som kunde tvinga alla länder, inklusive supermakter och oljerika diktaturstater, att följa världsfolkmajoritetens beslut skulle mycket vara vunnet.

När Bahá’u'lláh, (1817 – 1892) som grundade bahá’í-tron, började få sina budskap från Gud, var en åtgärd att skriva till världens monarker, presidenter, statsministrar och religiösa ledare. Det stod klart att flera stora krig skulle komma att utkämpas med hundratals miljoner dödsoffer. Bahá’u'lláh manade ledarna att omedelbart tänka om och att sluta att bara se till sina hus och vad deras respektive länder kunde roffa åt sig. Men Bahá’u'lláh spärrades in i en fängelstad norr om Haifa  det som idag är Israel.

Bahá’u'lláhs son ‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) upprepade varningarna, men till slut kunde han inte göra mer än att skydda de människor som bodde i Haifa/Akko-regionen genom att samla och spara livsmedel, mediciner och andra livsnödvändiga ting. Han adlades senare av engelsmännen för att han hade räddat livet på 10.000-tals nänniskor.

Mänskligheten fick i alla fall två världskrig i det otäckaste sekel som upplevts.

Bahá’í handlar alltid omatt varje psykiskt frisk människa har samma mål, förhoppningar och drömmar, och att de mår dåligt och blir bedrövade och sjuka av en värld som förstörs tills nästan ingenting fungerar. Det handlar fortfarande om att mänskligheten ska vara med, måste tillåtas att vara med i processen mot enhet och samsyn, och på sikt världsmedborgarskap. Unga människor må tro  att de för något slags krig mot oss som är 20-30 år äldre, men sådana motsättningar är bara skenbilder. Är vi inte alla djurrättsaktivister när allt kommer omkring? Det som skiljer människor åt är hur väl de tillämpar och förstår vetenskap och hur långt de har kommit med att känna i anden och därmed känna själslig smärta när någonting är mycket svårt.

Om vi drar en cirkel runt någonting som heter ekologi, klimatsmart och byggande av plusenergisamhällen, måste alla människor ha rätten att ställa sig intill sina systrar och bröder i den cirkeln.

Det får inte vara så att vissa ser sig som en elitgrupp som har större rätt att stå i cirkeln än andra.

Hur ska vi annars kunna planera för att vi och världen ska kunna överleva en klimatkatastrof eller andra stålbad som väntar? Det duger inte att en sida ställer sig utanför allt ansvar och anklagar den andra för att ha förorsakat katastroferna. Varje liten människa kan göra någonting, och det hon gör spelar stor roll. Men tyvärr finns det för mycket konfliktglädje.

Varje tidning menar att konflikter säljer bättre, och därför blåses motsättningar som inte finns ännu upp. Detta kommer jag att bevisa så ofta jag kan i denna blogg.

Gud kommer inte till hjälp när öknarna brer ut sig söderöver och hundratals miljoner klimatflyktingar försöker ta sig norrut. Gud har gjort som Gud alltid gjort – nämligen valt ut en människa till Sin budbärare, och i fallet Bahá’u'lláh var det för första gången i mänsklighetens historiasom människorna gjort eller snart skulle komma att göra sådana framsteg på kommunikationsområdet att alla människor kan nås av budskapet i princip samtidigt. Och detta budskap är ett koncept som håller, men ansvaret ligger på oss människor.

Vi bahá’í-troende talar om ”Den lilla freden” och ”Den stora freden”. I det sistnämna fallet handlar det om att hela mänskligheten till slut förstår att det finns en Gud, att det överallt är fråga om samma Gud, och att den enda religion som finns är Guds religion.

Religionen och vetenskapen är enligt bahá’í de främsta verktyg som Gud har gett oss. De behövs för en balanserad utveckling. Men vi bahá’í-troende inser givetvis att det är långt kvar till denna upplysta tid och att någonting måste göras långt innan dess.

”Den lilla freden” är denna lösning. Den innebär slutet på nationalismen och omvärldsfientligheten. En väg är att alla stater på jorden måste bli delstater som sorterar under en världsstat, som dessutom har tvångsmedel till sitt förfogande om något land skulle få för sig att ytterligare äventyra mänsklighetens och planetens framtid. Det skulle bli ett slut på alla diskussioner om att om ni får släppa ut si eller så mycket gifter  så måste vi kompenseras på det ena eller andra sättet. ”Den lilla freden” är en slags manual från Gud för att vi ska klara av de omedelbara världskriser som närmar sig, men så mycket mer med religion har den inte att göra. Många människor har gjort ett hårt arbete för att göra denna manual begriplig och överskådlig, och den griper in på alla områden som finns. Den finns publicerad på otaliga språk och i mer eller mindre utförliga versioner.

Redan idag borde ”internationell förståelse” införas som obligatoriskt ämne i världens högstadier, gymnasier och college. Det är inte detsamma som att ha all undervisning på engelska, utan ett helt nytt ämne att undervisa i och tillsätta professurer i.

Skärpning på litteraturfronten

Någon mer än jag som tycker att tidningarna på sina kulursidor kunde lista alla nytillkomna böcker så att man kan hålla reda på vad som ges ut. Så sker ju på biofronten genom att biograferna själva annonserar om sitt utbud. När det gäller böckerna skickas ett slumpmässigt urval av recensionex ut till ett slumpvis urval av tidningarna, och tidningen har bara plats för en eller två av hundratals nya böcker. Dessa ska dessutom recenseras av någon som ibland mer eller mindre tvingats till det, eller bara är på allmänt dåligt humör.

Jerusalem år 638, och på den vägen är det

I Andrew Wheatcrofts De otrogna får vi ta del av en av de äldsta och ändå ständigt aktuella konflikterna. Författaren ger oss en fängslande skildring av motsättningarna mellan muslimer och kristna, som enligt författaren började när araberna erövrade Jerusalem år 638. Från den dagen har kristna och muslimer betraktat varandra med djup misstro.

Kampen idag förs med högteknologiska vapen och hemmagjorda självmordsvästar. Den förs i tidningar och böcker, teve, radio och på internet. Wheatcrofts skildring sträcker sig från slaget vid Lepanto 1571, då Osmanska riket förlorade sin maktposition över Medelhavet, fram till George W Bushs tal efter 11 september 2001. Arbetet med 528-sidiga boken, som ges ut av Historiska media, tog mer än tio år och förde Wheatcroft ut på omfattande resor världen över.

Umeå IK har en del att fundera över

När jag börjar skriva detta står det 0-0 i mötet mellan Rossiyanka och Umeå IK i Champions League-mötet. Förhoppningsvis vinner Umeå, men om de inte gör det vill jag inte läsa någon ny artikel i Västerbottens-Kuriren om UIK:s spelare i tårar. Och jag vill i förlängningen inte se någon massflykt av spelare från Umeå till andra damfotbollsklubbar.

Umeå IK har varit ett lag som haft så god tillgång på spelare att deras landslagsspelare fått sitta på avbytarbänken i match efter match. Så var det för några år sedan, och även om man som umeåbo först kände en viss stolthet så började man så småningom tycka att det var helt sjukt. Varför sticker de bänkade tjejerna inte till en annan klubb där de får spela? tänkte jag. Det måste väl ändå vara roligare att få spela än att få tillhöra Sveriges bästa lag och inte få spela. Men till slut tröttnade vissa tjejer på bänken på att vänta på att det skulle bli deras tur. Och nu har UIK ett underskott på bra spelare. Synden straffar sig själv, så att säga. Det skulle inte vara helt fel att ta med sig nigerianskan Emueje Oghiabeva från Ryssland efter dagens Champions Leaguematch så att säga.

Dessutom bidrog UIK till att den svenska damlandskampstruppen fick en sämre trupp. För sitter man på avbytarbänken för jämnan får man ju en viss matchovana, och det har man kunnat se på de VM-turneringar som Sverige deltagit i och där de i Umeå bänkade tjejerna ska spela. Jag hävdar helt enkelt att Sverige hade haft större chans till VM-guld om inte UIK:s policy försämrat vissa spelares prestanda.

Givetvis försvann spelarna en efter en så småningom. Och som vi nu kunnat läsa i tidningarna under några veckors tid är att även UIK:s ekonomi havererat. Det är svårt att få pengarna att räcka till resor och hotell för alla typer av turneringar som Umeå IK deltagit i: allsvenskan, svenska cupen, champions league… Dessutom kan inte spelare på denna nivå i toppfotbollen försörja sig på ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen. Nu har jag inte någon insyn i vilka spelare som har vilka löner, men jag och min familj ställde självklart upp när vi fick en broschyr hem i brevlådan om att samla in pengar till Umeå IK. Men i dagens (onsdag 4 nov) VK står det bara om den utökade sponsring som Umeå kommunföretag bidragit med, och kommer att bidra med under kommande år förutsatt att det går bra för UIK. Och för att räknas som tillräckligt bra måste Umeå vinna allt. Så tuffa är sponsorernas krav på damfotbollen. Vi vanliga dödliga skulle nog kunna skänka en hundralapp igen om det gäller. Men då vill vi inte att de duktiga spelarna i Umeås stolthet flyttar.

Nu leder UIK med 1-0 där borta i Ryssland. Sofia Jakobsson efter 51 minuter. Om Umeå vinner även hemma så väntar Røa eller Zvezda i kvartsfinalen om jag fattat det hela rätt.

Min poäng är att man inom damfotbollen inte har råd att låta duktiga och utvecklingsbara spelare sitta på avbytarbänken i match efter match. Det kanske fungerar i herrfotbollen, men inte för damlagen. Jag säger som Bibelns Josef: Efter sju goda år kommer sju dåliga år, och man bör använda sig av de goda åren för att klara av de dåliga.

Guds tre flickor

Guds tre flickor heter ett nytt ungdomsprogram om fjortisar som går på lördagar och som skapats Tre Vänner, dvs av gänget bakom Svensson Svensson och Cleo: Michael Hjorth, Tomas Tivemark och Johan Kindblom.  Denna förvrängda bild är nog det mesta vi får se av Gud i en public service-kanal i ett ateistiskt land.¹

Varför är då Gudsbilden förvrängd? Jo, därför att den trots allt faller tillbaka på nygamla kristna traditioner om att allt som en människa själv ställer till med kommer från Gud, liksom för Bibelns Job. Eller att det skulle vara Guds förtjänst att en OS-simmare tar sju guldmedaljer.

Möjligen är serien manusförfattarnas reaktion på att kyrkorna sedan årtionden står tomma, att medlemsantalet i Svenska kyrkan rasar och allt färre konfirmeras och döps. Som en konsekvens borde även programmet Helgmålsringning läggas ner.

Men om nu detta land har gjort upp med sin kristna tro borde kanske TV låta Gud vara i fred helt och hållet, i stället för att göra en komedier av det som är heligt för en minoritet. Vore det fråga om någonting, nästan vad som helst, annat än att driva med Gud så skulle den politiskt korrekta ateistkören skrika: Kränkning! Hets mot folkgrupp! Misshandel! Övergrepp! Det finns trots allt andra trosuppfattningar än kristendomen i detta av ”kloka” humanistiska ateister styrda land, och det går inte att håna de kristnas tro utan att håna all annan tro på Det absoluta, Den yttersta sanningen eller Gud. Och om man på allvar vill göra en serie om fjortisar, varför blanda in Gud över huvud taget? Varför kan det inte vara ”ödet” eller något liknande som ställer till det för de tre tjejerna i serien?

¹) Dock gäller fortfarande sanningen att ”när fan blir gammal blir han religiös”. Det behövs bara en livskris så ömsom vädjar, ömsom förbannar den tidigare svenske ateisten ”sin” Gud. Kristendomen är en utmärkt religion i livets slutskede eftersom man bara behöver rossla fram ett förlåt innan sitt sista andetag för att bli förlåten.

Rasism är ett sätt att hävda sig själv

Ibland är det inte fråga om främslingsfientlighet, xenofobi eller rasism. Roten till det onda är i stället ett samhälle som förhindrar många människor från att uttrycka sig, dvs hindrar dem från att visa för sin omvärld vad de är duktiga på. När samhällssystemet förhindrar dem att utvecklas åt det håll deras anlag pekar mot, tar vissa av dessa människor till fula metoder för att hävda sig. Och de kan till och med vara omedvetna om detta. Rasisten är det obemärkta, förmenade och osynliggjorda barnet i vuxenupplaga. Xenofoben har lärts upp av sjukligt rädda och överbeskyddande föräldrar som hämmat sitt barns bestämmelse och lagt om kursen så att barnet aldrig kan nå sitt slutmål.

Hackordning är ett begrepp som är användbart i dessa sammanhang. Hur uselt man än tycker att man har lyckats i livet eller gör ifrån sig i skolan, finns alltid en svagare grupp att angripa för att minska sin bristande självkänsla för en stund. Man ger sig på dem som redan mobbas, man ger sig på flyktingar som nyligen slussats ut i samhället och som känner sig lite rädda. Dessa människor, som djupt inom sig känner sig oerhört misslyckade, tar dessutom till alkohol eller droger för att försöka lindra smärtan. Då blir det ännu värre.

En medelålders kvinna jag var bekant med hade bara en grundexamen från grundskolan. Hon hade inte lyckats med Komvux och aldrig haft en vanlig tillsvidareantällning. Hon levde på A-kassa och socialbidrag, och hon levde på sin man som hade en fast anställning. Hennes man hade ett förhållande med grannfrun, men det var hon tvungen att svälja för att kunna bli försörjd. Hon hade två bröder som var positivt inställda till andra människor, men själv hackade hon på alla som hon trodde var svagare än henne. Hon var i alla fall inte längst ned i hackordningen, och det fick henne att överleva. På bussen kunde hon ställa till med fruktansvärda scener om hon fick syn på någon som inte såg svensk ut.

Günter Wallraff, född 1942, är en mycket respekterad journalist. Hans arbetssätt, att använda falsk identitet för att genom deltagande observation, eller att på annat sätt undersöka samhällsförhållande genom mycket nära observation, under en längre period har uppkallats efter honom. Hans wallraffande har i regel resulterat i böcker. Han är mest känd för att ha uppträtt som turkisk gästarbetare i dåvarande Västtyskland, och därefter rapporterat om omfattande diskriminering samt illegalt insmugglade arbetare i boken Längst därnere från 1985.

Nu har han kommit med en ny rapport om rasismen i Tyskland. Denna gång har den nu 67-årige journalisten (åter)upptäckt att de värsta rasisterna finns i de lantliga provinserna och efterblivna städerna i forna Östtyskland. Det är välkänt att det blev en chock för många östtyskar när de vaknade upp efter ruset efter Berlinmurens fall och återföreningen med Västtyskland. De fann att de var efterblivna på väldigt många områden. Företagen i öst var föråldrade och slogs snabbt ut när den utsattes för konkurrensen från kapitalismen. Även högutbildade människor i öst – läkare, tandläkare, advokater – fann att deras utbildning vid kommunistiska universitet inte dög i det nya, enade Tyskland.

Människor från det forna Östtyskland kände sig givetvis underlägsna i det enade Tyskland. Och många av dem hävdar sig genom hackordningen. I deras ögon är invandrare och flyktingar längre ned på stegen. Det som uttrycks som rasism har sin grund i det upplevda egna misslyckandet. Samma sak har hänt med unga människor i hela Europa som inte får något jobb. Det är djupt tragiskt.

Apropå Gud i klassrummet

I Umeå debatteras fortfarande det faktum att Svenska kyrkan disponerar 140 kvadratmeter (Kyrkhörnan) av en nybyggd skola vid namn Sjöfruskolan. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att nyttja skolans inomhustorg. Ålidhems församling har i diskussioner med skolans ledning och personal förbundit sig att hålla sig till läroplanen. Skolans läroplan säger att skolan ska ge kunskap om olika religioner, bl.a. om kristen tro, och den möjlighet till påverkan och det försprång som Svenska kyrkan får genom att redan finnas i skolan har fått kritik både från icke-religiösa föräldrar och från den ganska betydande minoritet som har en annan tro än den kristna. Ålidhems församlings Kyrkoherde Lisa Tegby har påpekat att läroplanen inte hindrar kyrkan från att förmedla den kristna tron. Hon skriver i en insändare att barn har rätt till andlig utveckling enligt FN:s barnkonvention och att skolan i detta sammanhang kan vara en resurs för skolan. Hon påpekar även att skolan ska förmedla kunskap om det kulturarv vi har i Sverige och där är kyrkan en viktig del.

 

Umeå kommuns hyresgäst

Umeå kommun har ett system som ska tvinga de olika verksamheterna till ett bättre lokalutnyttjande. Jag ska inte gå in på det närmare utan konstaterar bara att det är en intern grej där kommunen hyr av sig själv: fastighetskontoret är hyresvärd och skolorna hyresgäster som betalar för varenda kvadratmeter de råkar ha. En skola tjänar alltså på att ha precis så många lokaler de behöver, vilket givetvis är ohyggligt svårt. Denna balans finns inte hos äldre skolor där toppen på barnkullen sedan länge är passerad, och föräldrarna brukar skrika att kommunen ska sänka hyrorna när skolorna brottas med enorma sparbeting, inte som inte har råd med nya läromedel eller till och med hotas av nedläggning. Men kommunen gör inget annat än ger med ena handen (pengar till bl.a. hyran) och tar tillbaka pengarna med andra handen (bl.a. lokalhyran). Det är de nyare skolorna som har de bästa förutsättningarna att tjäna på detta system, medan de äldre dras med många tomma lokaler i förhållande till elevantalet.

Därför är det en bra lösning för de gamla skolorna att hyra ut sina tomma lokaler till olika hyresgäster. Men Sjöfruskolan är ny, och borde inte ha tomma lokaler som kostar pengar. Samtidigt kommer skolan att behöva lokalerna om ett antal år, då barnen blir fler. Lösningen är att hyra ut de extra lokalerna tills elevantalet blir större. Tyvärr verkar det som om 140 m² redan när skolan var i planeringsstadiet har vigts åt Ålidhems församling, som tillhör Svenska kyrkan. Det har aldrig varit tal om någon annan hyresgäst. Har kommunen t.ex. frågat Umeås muslimer om de ville hyra de 140 m² stora utrymmet? Kyrkoherden Lisa Tegby antyder i en insändare att Umeå kommun är initiativtagare till avtalet, hur som helst finns ett hyreskontrakt. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att använda Sjöfruskolans innetorg.

Enligt Ålidhems församling har kyrkan ett demokratiskt synsätt med respekt för minoriteter. Men hur hade debatten sett ut om dessa 140 kvadratmeter i Sjöfruskolan hade vigts åt islam? Högst upp på dagordningen för Umeås muslimer står nämligen byggandet av en moské. Det har redan bestämts att det blir en ”tyst” moské utan minareter. Denna ska enligt planerna byggas intill Ålidhems kyrka, men den skulle kunna inhysas i Sjöfruskolan.

För några år sedan hade Ålidhems församling en liten lokal på Tomtebo som de kallade Åsnekyrkan, och där fanns en grupp för mindre barn som kallades Miniorerna. Det var ganska populärt bland lågstadiebarnen på Tomtebogård, som då var Tomtebos enda skola. Mina egna barn gick på de veckovisa samlingarna. Åsnekyrkans verksamhet handlade mest om pyssel, och ibland for barnen på miniorläger där de t.ex. kunde träna in en kristen pjäs som de sedan uppförde för föräldrarna. Kyrkan är faktiskt det enda sättet för oss föräldrar i kulturhuvudstaden Umeå att få in sina teatersugna barn i en dramagrupp. De 2-3 andra teatergrupperna för barn i Umeå är alltid fulltecknade. Det finns inte en chans att få in sitt barn där, även om man ställer barnet i kö redan vid födseln.

Enligt Tegby kommer Kyrkhörnan på Sjöfruskolan att ha en mer omfattande och riktad verksamhet. Barnen hamnar i grupper och samlingar, som leds av församlingens anställda och som församlingen inbjuder till ungefär på samma sätt som andra organisationer, genom brev till hemmen, affischer och annonser. Dessutom kommer de att ha regelbundna föräldraträffar. Den öppna förskola som kommer att hållas i Kyrkhörnan riktar sig till föräldrar som väljer att komma dit med sina barn som inte går i skolan. Kyrkoherden Lisa Tegby skriver också att ett mål är att få dela med sig av den kristna tron, men inte i smyg eller genom någon slags infiltration.

 

Religion i klassrummet eller inte?

Tegby skriver också att kyrkan kan medverka i lektioner och på temadagar på skolans och läroplanens villkor. Det kommer också att hända att skolan och kyrkan, ibland även tillsammans med t.ex. idrottsföreningar, samarbetar för att förmedla vårt samhälles värdegrund –  demokrati, rättvisa och jämlikhet till eleverna. Det har lett fram till sådant som Storsjung på FN-dagen som ibland har hållits i kyrkan.

Efter sin insändare i VK var det inte företrädare för andra religioner som skrev arga svarsinsändare, utan människor som var fientliga till religion i allmänhet. Lisa Tegby konstaterar i sin andra insändare i VK att det

”hos en del människor i vårt samhälle en märklig ängslan för mötet med religiös tro. Den har säkert många olika orsaker. Har man mött auktoritär och dogmatisk tro kan det vara ett skäl. Bristande kunskap om tro kan vara ett annat. En iver att dela med sig av sin ateistiska övertygelse kan vara ytterligare ett. Ibland leder religionsrädslan till att alla religiösa människor stoppas in samma fack; ­ alla muslimer är terroristsympatisörer och alla kristna är intoleranta. Det är djupt osakligt.”

Som det är nu är det väldigt politisk korrekt att vara fientligt inställd till Gud samtidigt som man inte tror på Gud. Detta går naturligtvis inte ihop rent logiskt, men man hör det ofta i diskussioner mellan berusade människor. Ateistisk propaganda till människor som äntligen vågat bryta sig loss från en skadlig religiös sekt är inte något bra. Oftast finns ett andligt behov kvar hos den som befriat sig eller befriats från sekten. Jag lämnar i regel rummet när sällskapet talar illa om Gud, precis som om någonting som mänskligheten har ställt till med skulle vara Guds fel. Det är aldrig Guds fel, även om misstag, brott och ohyggligheter begås i Guds namn.

 

Guds kärlek når dig inte om du inte vill

Gud är ett oförståeligt väsen, inte knutet till oss i tid; evig, men inte räknat i miljarder år utan som ett väsen helt utanför tiden. Gud är framför allt skapare och har aldrig någonsin varit en förstörare. Gud är universums skapare men befinner sig utanför rummets dimensioner; uppkomsten av galaxer, solar, planeter och liv följer inte en ursprunglig plan, utan skapandet pågår överallt hela tiden. Gud blickar ned över alla faser i utvecklingen på en och samma gång, Gud vet hur det ska gå för mänskligheten och därför älskar Gud oss.

O, Människa! Dold i Mitt uråldriga varande och i Mitt väsens urgamla tidlöshet var Jag medveten om Min kärlek till dig – därför skapade Jag dig, inpräglade Min avbild på dig och uppenbarade för dig Min skönhet.

Ovanstående skrevs av bahá’í-trons grundare Bahá’u’lláh år 1858 i en skrift där Gud anses tala direkt till mänskligheten genom författarens penna. För mig är det ett mycket viktigt citat. Det säger nämligen att Gud älskade oss människor redan innan vi skapades. Och strax därefter står det i denna skrift, som heter Förborgade Ord, följande:

Älska Mig, så att Jag må älska dig. Om du ej älskar Mig, kan Min kärlek på intet sätt nå dig. Vet detta, o, tjänare.

Detta citat är inte svårtolkat. Gud älskar dig hela tiden, utan avbrott. Men för att känna denna kärlek omfamna dig måste du i din tur älska Gud. Detta kanske är en andlig naturlag. Gud älskar inte stenar eller guldsmycken eftersom stenar och guldsmycken inte kan älska. Gud. Men det kan människan.

Som bahá’í-troende blir man (än så länge) inte påhoppad av religionsmotståndarna, vilka skäl de än har. Jag är osäker på hur stor andel av svenska folket som ens har hört ordet ”bahá’í”. Och av dem som hört ordet, vad vet de mer än alla konstiga apostrofer? Jag brukar i regel gissa på en lägre procentsats än mina troskamrater. De som möter oss tycker förmodligen att vi inte verkar så religiösa när vi varken har präster eller gudstjänster. Vi framstår som en organisation snarare än religion, en organisation som gärna samarbetar med FN och dess olika organisationer samt med en rad andra gränsöverskridande och respekterade organisation. Men vi är religiösa, lita på det. Teologer och statsvetare brukar kalla bahá’í för FN:s religion, men det är bara bildligt talat. I verkligheten består FN av delegater som bekänner sig till snart sagt alla religioner på jorden.  Att lyckas ena dessa, att lyckas ena alla de folk de representerar, att avskaffa vetorätten i FN:s säkerhetsutskott så att detta organ kan vara ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” som det står i FN-stagans femte kapitel – det är bahá’í. Men vi ber varje dag också.

Om att låtsas ha andliga behov

Den som låtsas ha andliga behov befinner sig, om möjligt, i ett mörkare mörker och i en svartare svärta än ateisten, den som även i sitt inre avvisar existensen av en Gud. Det ljus som finns i ditt hjärta vet allting om din hjärteångest. Och innerst inne bär det rena ljuset vittnesbörd om din själs anspråk och om ditt sanna väsen, om att Gud har skapat dig för att du ska lära känna Elah och älska Elah och ständigt närma dig Elah, som är Den i sig själv Varande.

The grass is always greener on the other side

Efter gårdagens trista text om dancehallartisternas hatmusik känner jag att jag vill ge några exempel då och då på vad riktiga reggaetexter handlar om. Först ut är Lucky Dube (rånmördad av bilkapare när han släppte av barnen utanför skolan):

THE GRASS IS ALWAYS GREENER ON THE OTHER SIDE

His name is Jackson
He lives in Jamaica
Every morning he comes down to the docks to watch the ships come and go
he’s been here too long
mental slavery has not touched him one bit
he still knows his history, he knows where he comes from
that is why he believes the ocean can give him answers
about the very very far home
that he’s never been to. All his life he says
I wish I was home, I wish I was in Africa
I have seen his world
I’ve seen the other world. I have nothing to say
I put my coat on my shoulders
as I walked away, I heard myself sing

chorus
The grass is greener on the other side
til you get there and see it for yourself

The grass is greener on the other side
til you get there and see it for yourself

The grass is greener on the other side
til you get there and see it for yourself

His name is Themba
He lives in Soweto
every morning he goes to the airport to watch the planes come and go
He has changed his African name to a western one
cause he doesn’t know how it hurts to have a name
you can’t be proud of. He hopes that one day
one of these birds of the sky can take him away
to a very very far land
running away from the very roots
that so many black people in the world
are wanting to come back. A place they call home
they wish they were home
they wish they were in Africa (x2)
I live in his world, I’ve seen the other world
I got nothing to say
I put my coat on my shoulders
as I walked away, I heard myself sing

Hycklande homofober slänger käft

Nu har de hatiska jamaicanska rap-artisterna  hamnat på kollisionskurs med den (förhoppningsvisa) vidsynta och toleranta nordvästeuropeiska kulturen igen.

Artisten Sizzla spelar i Sverige just nu, och han är en av de dancehall-artister som sjunger om att att mörda homosexuella, och dessutom fått ett antal hitar tack vare sina homofobiska texter.

Detta är något som vi bl.a. kunde läsa om i Aftonbladet i går (onsdag 22/10). Jag vill först rätta några sakfel. Sizzla är ingen reggaeartist, och det är inte heller Beenie Man,  Capleton m.fl. artister som sjunger om att bränna, stympa och halshugga kvinnor som begår abort, läkare som utför abort, homosexuella, människor med annan hudfärg….. Musiken de spelar kallas dancehall och kan enbart betraktas som reggae om reggae är ett samlingsnamn för all jamaicansk musik.

Det är ungefär som att kalla all musik som spelas in i Sverige för schottis eller något liknande.

Därför är det tragiskt att det avtal som de jamaicanska dancehall-artisterna skrivit under om att sluta med sin hat-musik kallas för just Reggae Compassionate Act.  Dancehall är en jamaicansk form av rap som har mycket lite med den musik som Bob Marley, Peter Tosh, Jacob Miller, Dennis Brown m.fl spelade på 1970- och 1980-talet och som Burning Spear fortfarande spelar. Reggaen försvann mer eller mindre på Jamaica när alla högteknologiska elektroniska hjälpmedlen kom in i musiken i mitten av 1980-talet. Reggaen, arvet efter Marley, Tosh, Miller,  Brown flyttade utomlands. Jamaicanerna själva inriktade sig på dancehall, som i sin grundform endast är en trummaskin, en programmerbar keyboard och en s.k. deejay som försöker överträffa alla andra deejays om att vara elakast, snuskigast och mest stor i käften. Typiskt för dancehall är just denna slackness. Men jag tror inte att den skulle överleva om enbart jamaicaner köpte deras album. Även om USA inte låter homofobiska artister uppträda i USA så går många album på export till USA. Jag tror att även US-amerikanska rap-artister kan vara homofober, men de vet vad som är politiskt korrekt.

Jamaica är emellertid inget tolerant och öppet samhälle. Reggaen förenade sig med rastafari-tron i början av 1970-talet. Om artisterna och de religiösa ledarna hatade homosexuella så sade de ingenting öppet om den saken. Däremot var både religionen och musiken uppenbart rasistisk. En rastafari ser på vita ungefär som mormonerna förr såg på indianerna: de hade utvecklat fel hudfärg eftersom de hade försyndat sig mot Gud. När Bob Marley & The Wailers gjorde en spelning i London 1974 krävde de att den svarta publiken skulle stå längst fram och den vita längst bak. Men The Wailers och andra reggae-artister som turnerade runt världen under 1970-talet fattade snart att de hade en större publik bland de vita än bland de svarta. Bob Marley & The Wailers spelade in låten ”War”, som bygger på ett tal som Gud, dvs. Haile Selassie, höll i FN.  En dag kommer en människas hudfärg att ha lika liten betydelse som hennes ögonfärg, men så länge mänskligheten inte fattar detta så kommer det att finnas War.

Det finns alldeles för mycket hat på Jamaica, och det råder alltid ett slags inbördeskrig i huvudstaden Kingston.

Till och med reggaelegenden Bunny Wailer, som var styvbror till Bob Marley, har uppenbarligen ganska nyligen hållit ett hatiskt tal mot bögar under en turné i USA. Dagen efter hade väldigt många Bunny Wailer-sajter släckts ner på Internet av besvikna fans. Och detta gäller alltså en medlem av reggaens kungahus som alltid varit sansad och snabb på att analysera olika situationer. Han förstod tidigt att reggaeartister som blev kända i Europa (USA förstod inte vad reggae var på den tiden) och tjänade stora pengar inte kunde bo kvar i slummen eller ens i närheten av Kingstons ghetton i innerstaden. De som inte förstod det blev förr eller senare rånmördade i sina hem. Peter Tosh är den mest kände av dessa. Bob Marleys barn har sedan länge Miami som bas. Och trots att Miami betraktas som en av världens farligaste städer så är den rena himmelriket jämfört med Kingston, enligt Stephen Marley.

Det kanske mest absurda är att så många kärlekslåtar uppstått i detta träsk av hat och fördomar. Kärlekssångerna till Gud är många, och de är vackra, suggestiva, äkta. Som bahá’í-troende kan jag bara beklaga att reggaen inte blev vår musik. Nyare reggae står oftast för en världsfederation och betonar samhörigheten mellan jordens folk, precis som bahá’í. Och redan Bob Marley sjöng: ”One love, one heart, lets’ get together and feel allright”.

rt, lets’ get together and feel allright”.

PERSEPOLIS är en film ni defintivt inte får missa. Den handlar om Marjane, som växer upp i Iran och drömmer om att bli profet. Sedan den islamistiska revolutionen brutit ut beslutar hennes föräldrar att skicka iväg henne till Wien. Där måste hon finna sig tillrätta i en radikalt annorlunda tillvaro, plågsamt medveten om att hon är en främling i ett främmande land.

Filmen är ett franskt drama från 2007, som fått ett högt vägt medelbetyg på IMDb (8,0 av 10).

Regissör: Marjane Satrapi, Vincent Paronnaud, Skådespelare: Chiara Mastroianni, Catherine Deneuve, Danielle Darrieux.

Klimatförändringarna: en bro mellan Umeå och Vasa måste byggas

Sjukdom har tyvärr hindrat mig för att posta inlägg om alla de ting som inspirerat mig. Läkare och sjukvårdspersonal säger ofta att kronisk smärta inte är något farligt. Jag tycker att jag är ett levande bevis på hur farligt det är. Det skulle förvåna mig om jag fortfarande lever på 2010-talet.

Fotbollstjejerna och Umeå IK har klarat av sin akuta ekonomiska kris. Förutom sponsorerna har tusentals umeåbor skänkt pengar till föreningen.

Jag hade också tänkt ge Tomas Sikhström, bl.a. planeringschef vid Umeå kommun ytterligare ett argument till för en bro över Kvarken, från Umeå i Sverige till Vasa i Finland. En trolig utveckling av de klimatförändringar som redan satts i rörelse är att stora delar av världen, och även av EU-området, kan vara obeboeligt efter 2050. En stigande havsnivå och en kraftig ökenspridning är vad som väntar. Låglänta områden drabbas värst, som t.ex Nederländerna, Danmark och Bangladesh. Sverige och Finland är två av få länder som kan och därför måste ta emot klimatflyktingar. År 2050 kan befolkningen i Kvarkenområdet mycket väl ha passerat en miljon människor. Jag vet inte om vi fortfarande har bensindrivna bilar då, men en bro verkar absolut nödvändig. Och eftersom den berör alla medlemsländer i EU borde de bidra med pengar redan nu. Dessutom har jag sett ett förslag om att göra Bottenviken norr om Kvarken till en insjö, en enorm sötvattensreserv. Då blir det fråga om en jordvall, ett enormt projekt, större och dyrare än vad det var att skicka människor till Månen, en sak som kräver stöd från många länder. Men EU och resten av världen måste börja planera nu om barn och barnbarn ska överleva.

Det måste finnas fasta förbindelser mellan Sverige och Finland, som kommer att få ta emot många klimatflyktingar. Det är inte långt mellan Sverige och Finland vid Kvarken, mellan städerna Umeå och Vasa. SATELLITBILD.

Läkare som förnekar sin andlighet kan utrota mänskligheten

Jag läser åter i tidningen om hur virusmediciner som TAMIFLU troligen ge upphov till mördarvirus som kan utrota hela mänskligheten. Av olika anledningar skriver läkare ut Tamiflu för att människor ska klara vanliga influensor lite bättre. Man tänker sig att det ska användas av dem som löper risk att dö av en influensa, kanske äldre människor och små barn. Men jag har känslan att det på vissa fall används mindre restriktivt, och även mot lindriga former av influensa. Det skrevs uppenbarligen ut många recept på Tamiflu i Japan (som har många äldre) under influensasäsongen 2007-2008. Det spelar ingen roll var Tamiflu skrivs ut, används och kissas ut. Om man skapar nya, resistenta virus i en del av världen har man dem snart över hela världen. Och om de muterar till ett mördarvirus kan hela jordens befolkning dö ut.

Det mesta av influensaläkemedlet Tamiflu gör ingen nytta. Den som tar det kissar ut merparten, och det stoppas inte heller i reningsverken (om det finns några sådana). Sedan är det dessa änder och ankor, alltid dessa ankor, som simmar omkring i det varmare utgående vattnet från reningsverken (där det finns sådana), och får i sig virusmedicinen. Ankorna behöver sannerligen ingen virusmedicin, men ankor är bra kemiska laboratorier där resistenta virus skapas i ett första skede.

Virus var en av de första byggstenarna till liv på jorden, och det skedde genom mutationer. Det är normalt för virus att mutera tills det bidrar till evolutionen på ett bra sätt. Men det finns minst lika många mutationer som är återvändsgränder. Evolutionen testar en grej, och lägger ner projektet eftersom det är en återvändsgränd, även för viruset eftersom det ligger i virusets intresse att värdorganismen ska överleva så länge som möjligt.  Sådana saker sker hela tiden spontant, skapelsen pågår fortfarande. Men när människan av otillräcklig kunskap stör denna process kan det i vissa fall få oerhört allvarliga konsekvenser.

Om vi fortsätter att pumpa ut virusmediciner och antibiotika i naturen tar vi förr eller senare kål på större delen av mänskligheten. I ett andra skede muterar förr eller senare det resistenta viruset till ett eller flera mycket farligare virus, mördarvirus. Detsamma gäller för de resistenta bakterier vi skapar.

Flera massutrotningar har förekommit i vår planets historia. 99,9 procent av allt liv har slagits ut. Orsakerna kan ha varit onormalt kraftiga soleruptioner som nått ända fram till jorden, och bränt vår planet och fått ozonlagret att förångas. Våldsamma kollisioner med andra, stora himlakroppar har ägt rum, en av dessa skapade månen. I flertalet fall vet vi inte vad dessa domedagskatastrofer berott på. Det är dessutom hitintills alltid en ateistisk planet som drabbats. Tidigare har det inte funnits varelser eller tillräckligt utvecklade människor för att utveckla en andlighet, men idag finns detta. ”Gud älskade människan och därför skapade han henne”, står det i en av bahá’í-trons heliga skrifter. Det kanske låter bakvänt att först älska någonting som fanns, och sedan skapa det. Men det är bara bakvänt för oss människor. Vi kan ana oss till att Gud kanske befinner sig utanför tiden och andra, för oss människor, begränsande dimensioner.  Det är religionens och vetenskapens roll att samarbeta, i stället för att muta in sina revir så långt ifrån varandra att de två viktigaste krafterna för fortsatt utveckling aldrig möts. Det kanske slutar med att ännu en ateistisk jord som går under, så att livets minsta byggstenar får börja om från början så att det åter finns dinosaurier och primitiva däggdjur efter en miljard år.

Tolkningen av detta bud är inte att de religiösa och vetenskapsmännen ska kontrollerar varandra och säga stopp när en av parterna går in i en farlig utveckling. Eftersom både de andliga och de vetenskapliga förmågorna är gåvor från Gud, enligt min och bahá’í-trons övertygelse, är idealet att människan är både vetenskaplig och religiös till sin natur.

SVT gör Hagamannens barn till offer – ännu en gång

Fredag den 9 oktober 2009, 07:16

Jag har tidigare skrivit att det är för tidigt med en dramadokumentär om Hagamannen. Barnens intresse måste komma i första hand. De är oskyldiga. De är redan offer och blir det ännu mer om SVT visar filmen på söndag kväll. Det anser både Hagamannens sambo och hans psykoterapeut, och jag kan bara hålla med.